Landskapsarboretet i Göteborgs botaniska trädgård – där natur och kultur går hand i hand

Landskapsarboretet i Göteborgs botaniska trädgård – där natur och kultur går hand i hand 1024 683 Sten Ridderlöf

Recension av en nyutkommen bok författad av Björn Aldén

Bland Nordens botaniska trädgårdar står GBT i en klass för sig. Den är stor, välskött, innehållsrik, ständigt förnyad och med en lång tradition av kunniga medarbetare. När det yppat sig har trädgården alltid varit snabb att ta tillvara medel ur privata fonder och temporära, offentliga bidrag vilket tyvärr ofta visar sig vara skillnaden mellan ett trädgårdsliv i törnrosasömn och ett med ambitioner. Så även denna gång. Genom främst bidrag för projektet ”Gröna jobb” har såväl denna bokutgivning finansierats som en välbehövlig första uppryckning av landskapsarboretet ”utanför grindarna” dvs. det cirka 15 hektar beståndsvis planterade området inom det mångfaldigt större Änggårdsbergens naturreservat.

Redan 1983 utkom Guide över arboretet i Göteborgs botaniska trädgård, del 1 Asien. Ett anspråkslöst 45-sidigt faktaspäckat häfte över vissa trädarter av Björn Aldén som salufördes på trädgården under något tiotal år. Nu ett kvarts sekel senare återkommer författaren med en gedigen volym i samma ämne. Skillnaderna är inte obetydliga. Ett dagligt intendentliv i trädgården sedan dess, flera insamlings- och forskningsresor, författare och medförfattare till t.ex. Kulturväxtlexikon, den europeiska plantskolehandelns List of Names of Woody Plants, åtskilliga specialistartiklar och föredrag samt ett stort kontaktnät av internationella dendrologer och taxonomer. Utifrån vunna erfarenheter beskriver Aldén de främmande träden som nu ofta hunnit bli bortåt 50 år sedan arboretet initierades av professor Bertil Lindquist. Vad står att finna i denna nya arboretguide? Efter att ha tackat professor em. Max. Hagman, Finland för värdefulla synpunkter på manuskriptet och för att han delat med sig av sina gedigna kunskaper om träd och skog manar författaren oss att ”Träd in!” i landskapsarboretet.

Vi får tillsvidare nöja oss med att i handen hålla en centimertjock häftad bok (144 sidor) i det ovanliga, men trevliga stående formatet 127 x 27 cm. Den inleds med 20 sidor viktiga förutsättningar som: Till vad används vårt arboretum; Änggårdsbergens topografi, geologi, jordmån och vegetation; Klimatet och djurlivet samt arboretets historik rörande växtmaterialets ursprung och omfång. Högst intressant är avsnittet om insamlingsresorna varifrån arboretets lignoser till övervägande delen har sitt ursprung i. Särskilt två personer har bidragit med frökollekterna, Tor Nitzelius och Sten Karlberg. Härefter följer en kavalkad av 66 utvalda arter uppdelade på arboretets världsdelsavdelningar samt utpekande av ytterligare ett 60-tal arter och bestånd av intresse. Slutligen kartor över arboretets olika delar och förslag till litteratur och webbsidor för vidare läsning.

Guidens huvudavsnitt är givetvis beskrivningarna av utvalda trädarter, där varje art ges ett textutrymme om 1-2 sidor ofta innefattande ett färgfoto. Presentationen inleds med en faktaruta med uppgift om utplanteringsår och ursprungsantal, antal 2005 och nuvarande trädmått samt naturursprung. Därefter följer en initierad växtbeskrivning inkluderande hur man skiljer arterna åt inom besvärliga släkten, växtsamhället och andra växtgeografiska uppgifter samt dess odlingsmöjligheter i Sverige.

Som naturligtvis förstås är det hårdkokta fakta som generöst strös över läsaren. Det är ett halvt sekels trädodling inom landet av tämligen ovanliga exoter. Inte i enstaka individ utan i olika bestånd stammande från kända moderträd så att den genetiska variationen framträder. Slående är också att svinnet mellan planterat ursprungsantal och nuvarande antal under åren varit enormt vilket bör leda till en eftertanke hos varje trädplanterare. Författarens gedigna erfarenheter och taxonomiska kunskaper leder oss ofta till genvägar i artbestämningen utan sedvanligt ”nycklande” men uppmärksammar oss också på svårigheterna vid såväl hybridisering på den ursprungliga växtplatsen som i odling med mera.

En titt på det vetenskapliga innehållet kan kanske sammanfattas med ”nothing more to say”. Med nostalgiskt vemod noteras dock att författaren i det lilla släktet cedrar taxonomiskt har tagit livet av två arter och en varietet. Kvarstår gör endast libanoncedern och himalajacedern, medan atlascedern och cedern på Cypern Cedrus brevifolia nu inlemmas under Cedrus libani då detta vetenskapliga namn angavs först. Också varieteten från sydvästra Turkiet C. libani var. stenocoma ska nu föras som sorten ’Stenocoma’. Orsaken är att cedrarna i nordvästra Afrika och Cypern inte med säkerhet kan skiljas från libanoncedern i Turkiet, Libanon och Syrien. De kan inte ens särskiljas som underarter. Denna sammanslagningsprocess har dryftats länge bland taxonomiskt kunniga även om de flesta snarare sett dem som underarter, subspecies. Det är dock få, åtminstone nu levande nordbor, som på ort och ställe så grundligt utforskat cedrarna på sina ståndorter som författaren. Två av trädgårdens organiserade insamlingsresor Pakistanexpeditionen 1983 och Marockoexpeditionen 1990 har haft som huvudsyften att finna härdigare material av himalaja- respektive atlasceder. Utifrån bland annat den kunskapen finner författaren att skillnaden ”är inte, ja, egentligen inte alls, distinkt om man ser den i de torra högt belägna dalgångarna i t.ex. Kalamdistriktet på gränsen till Afghanistan”. Framtiden får väl utvisa om libanoncedrarna i Syrien etc. är så olika de afghanska och pakistanska himalajacedrarna att det motiverar skild artstatus och inte bara utgör en disjunkt utbredning, möjligen som underarter.

Under rubriken Coloradogran Abies concolor (sid.30) beskrivs underarten A. c. ssp. lowiana som vissa håller som en egen art A. lowiana med det svenska namnet oregongran. Det svenska namnet är missvisande då den troligen inte finns i Oregon, utan har sin huvudutbredning i Sierra Nevada och på den norra kusten av Kalifornien. Författaren föreslår därför ett nytt namn, nevadagran, vilket förefaller högst rimligt. Att fler svenska namn bör både introduceras, och som i detta fall revideras, känns angeläget då många nya trädarter och sorter har införts i svensk odling under senare år.

I det sammanhanget noteras noggrant författarens ord: ”Som alltid bör man komma ihåg att buskar och träd som började odlas efter 1987, d.v.s. efter en av de värsta vintrarna vi haft på 1900-talet och under en tid som därefter har varit ovanligt mild, är dåliga referenser för angivelse av en arts härdighet”. Det är naturligtvis en klokhet som inte kan förbigås. Mot det kan anföras att vad spelar det för roll om en hyfsat välmående exot vräks omkull och tvärdör av orkanvindar eller dör bort av andra väderorsaker ett par decennier efter planteringen?

Bokens uppläggning och text är förvånansvärt lättläst trots faktamängden. Kapiteluppdelningen på arter och världsdelar gör att man med gott samvete kan ta några avsnitt i taget och senare fortsätta när det passar eller för enskilda trädarter använda den som en svensk genomarbetad uppslagsbok i praktisk dendrologi. Det är ju också vitsen med denna guide i arboretet tillsammans med kanske en anteckningsbok, lupp och kamera.

Information:

Aldén, B., 2006, Landskapsarboretet i Göteborgs botaniska trädgård – där natur och kultur går hand i hand, Göteborgs botaniska trädgård 2006. ISBN 91-87068-42-7

Leave a Reply

Your email address will not be published.